4 kämpiga år
I septemer 2009 träffade jag denna vackra, underbara, genomsnälla hästen. Några månader innan jag skulle fylla 13 år, och knappt en månad efter att jag tagit klivet från min trygghet och börjat i en ny klass, på en ny skola. Högstadiet. De 3 åren jag spenderade på högstadiet minns jag helt ärligt talat inte så mycket av. Jag mådde inte dåligt under den tiden, men jag hade inte the time of my life heller. Den mesta av min tid spenderade jag i stallet. Hos Piccabbo och mina vänner där. Jag spenderade ofantligt många timmar och dagar i stallet. När jag tänker tillbaka så var jag nog i stallet 16-21 under hela min högstdietid. Eftermiddagarna bestod av mockning, stallpyssel och många timmar i sadeln. Middagarna åts i stallets caféteria med ett härligt gäng vänner, nudlar eller billys var nog det jag levde på under de där åren. Kvällarna spenderades till att kvällsfodra hela stallet eller hjälpa alla med allt och inget. Eller så satt vi på en kall läktare och kollade på alla lektioner som reds. När jag tänker tillbaka på mina högstadieår så är detta allt jag minns. Vissa kanske ser det som tråkigt. Men jag är så otroligt tacksam. För jag fick spendera tidiga morgnar och sena kvällar till att vara på det stället som var mitt hem. Det enda stället som fick mig att släppa allt. Ibland kan jag bli arg på mig själv för att jag lät det rinna ut i sanden, att jag lämnade den där världen. Jag hade verkligen behövt den tryggheten och det lugnet nu. Istället började jag gymnasiet och kvällarna i stallet byttes ut mot fester med nya kompisar och morgnarna blev till långa sovmorgnar och illamående. "Det är ju såhär man ska göra". Och ja, kanske det är så. Och ja, jag hade så roligt under den tiden också. Men jag önskar att jag inte hade varit så inne i att inte missa alla fester och alla nya vänner. Jag önskar att jag tagit vara på det som präglat hela mitt liv fram tills då. Jag önskar att jag inte hade tagit det för givet. För det är det dummaste jag någonsin gjort.
Om 25 dagar är det 4 år sedan Piccabbo lämnade oss för att galoppera vidare på de gröna ängarna. Och det gör fortfarande ont i mitt hjärta varje dag. För jag miste inte bara en häst. Jag miste min uppväxt, mitt hem och min trygghet. Men mest av allt försvann min gnista för det livet när han försvann.